olika spannmålsbingarna. En för hög
temperatur indikerade att havren
måste sättas i rörelse för att kylas ner.
Då skickades den runt i huset i ett
kontinuerligt omlopp.
När förmannen hojtade ”hauren e
för fogti”, skickades den in i ett sinn-
rikt maskineri, som var hjärtat i verk-
samheten.
Från källarens intagningsholkar trans-
porterades havren inåt till mitten av
byggnadenmed hjälp av en enkel och
listigt konstruerad skruvanordning.
Mitt i byggnaden fanns ett schakt hela
vägenupp tillvindsvåningen. I schaktet
fanns ett så kallat paternosterverk.
Paternosterverket bestod av en rem-
drivenanordningmed små skopor, som
lyfte havren från källaren hela vägen
upp till vindsvåningen. Här skruvades
den ut till nedsläppsrör sommynnade
i 12 stora behållare, ”bingar”, på
våningenunder. Ibottenpåvarjebinge
fanns ett spjäll somkundeöppnas såatt
havren föll ner och landade i bingen
på våningen under. Våningarna två
till fem hade 12 bingar per våning;
6 på varje halva av huset. Genom
att låta havren falla ner till våningen
under ”luftades” den. Torkningen och
luftningen fortsatte, våning för våning,
ner till bottenplan. Här kontrollerades
havren för fukt och temperatur.
Resultatet leddeantingen till atthavren
packades med hjälp av den mobila
packanordingen som ”trattade ner”
havren i jutesäckar, eller till att denfick
göra sin ”luftningsresa” en gång till.
Två ungamän tar hand om säckarnamed havre
som levereras. Det rasslar svagt när havren
skottas ner i intagningsholkarna, som mynnar
i källaren. ”Ho si hauren ud ida?” hojtar
förmannen till de svettiga männen. ”Denne
behauer bare gau igenom rensverket och pagges!
Sitt igang sickapiskaren, sau ne kan fau rena
sickar.”
De som arbetade i magasinet skulle dagligen
hantera 100-kilossäckar med havre, 200-
litersfat med sirap, saft och sylt samt silltunnor.
Till sin hjälp hade de säckakärror, fatkärror
och fatlyftare. Det var ett fysiskt tungt arbete,
där väder och vind gjorde sitt vid in- och
utlastningarna på hala och blöta lastbryggor,
som från början saknade det skyddande taket.